Sigurd 104 år - reflektioner över framgångsrikt åldrande, brist på normering och en farmareflicka.
Sigurd föddes i Gävle 1916, utbildade sig till kemiingengör och senare till revisor. Gifte sig och fick en son 1938, blev lämnad ensam med sonen, träffade Gerd och gifte sig 1946 med henne och fick två döttrar. De levde i Järfälla utanför Stockholm. Efter Gerds död 2016, flyttade han 2018 till ett äldreboende där han dog 2020 av en infektion. Hans stora intressen genom livet var schack, musik och sång och även sport och han var mycket släktkär. Succesful ageing som började beskrivas på 70-talet, när man insåg att många i mycket hög ålder, (över 95 år) faktiskt mådde mycket bra psykologiskt sett trots fysiska krämpor. Faktorer som påverkat var att man hade selekterat tidigt i livet, optimerat sina förmågor och hela tiden kompenserat om förluster inträffade. Dessutom har man haft tydliga mål med vad man velat i livet och strävat mot dessa. När det gäller Sigurd var han en lugn målmedveten man som visste vad han ville och jobbade mot det. När han inte längre trivdes som ingengör utbildade han sig på kvällarna till revisor. Han fortsatte sedan att arbeta och hade sina sista kunder till omkring 80. Han älskade djur och natur och fortsatte påta i jorden till över 100. I juli 2016 föll han och skadade sitt knä så svårt att han blev opererad. Han fick veta att han aldrig mer skulle kunna gå MEN det var inte Sigurds tanke. Han tränade och tränade och efter 2 månader gick han själv med rullator. En av många saker som bekymrar mig mycket med åldrandet är bristen på normerade test för riktigt gamla personer. Sigurd gjorde en demensutredning när han var 97 och fick diagnos måttlig demens. Han fick social dagverksamhet där lärde han personalen spela schack och fick nya vänner och blev oerhört omtyckt och uppskattad. Efter hustruns död skulle han komma till ett demensboende eftersom han hade diagnos. Döttrarna förhindrade detta och han kom i stället till ett äldreboende. Han stortrivdes där och personalen förundrade sig över att "han kunde vara dement". Han lärde sig nya saker och var hela tiden engagerad i verksamheten. Troligast hade han bara kognitiv svikt. Personligen tycker jag inte att det är i etiskt att sätta diagnoser när det inte går att jämföra med andra i samma ålder. Vad som också var fallet med Sigurd var att han hörde illa och även såg ganska illa, var mycket noggrann, nästan pedant och långsam. Gör man inte en kompletterande kvalitativ bedömning "fäller" man nog många helt fel. Jag kände Sigurd personligen i 50 år, ena dottern är min väninna, och jag bedömde honom inte som demenssjuk. Kognitivt sviktad, ja, och dessutom efter hustruns död starkt sörjande, absolut inte deprimerad som man ansåg, utan en stark sorg efter en älskad maka. Var kommer då denna farmareflicka in? Sigurd var genom hela sitt liv en älskare av sång och musik. Just sången Farmareflickan var hans älsklingssång och han sjöng den på alla fester och tillställningar där sång förekom. Jag minns den från när dottern gifte sig 2010 och från hans 95 års fest och inte minst 100års festen. Han älskade fester och tillställningar där då många som möjligt av hans släktingar kunde närvara. Hans stora kärlek till släkt, vänner, djur och barn tillsammans med sång och musik var nog bidragande till att han blev så gammal och så alert. Några slutrader om att åldras. Det är lika svårt att åldras som att bli vuxen men framtiden är du lite längre när man är tonåring. Jag har varit med i geropsykologernas förening i många år, ordförande i tolv och nu kassör så inser jag att det är stort arbete för att förändra attityder och värderingar i samhället gällande äldre. Vi möts av ålderism, inte minst tydligt under coronan. negativa attityder och fördomar, många förluster på alla områden och få förebilder. Det är därför ett privilegium jag haft att få lära känna många riktigt gamla som fortfarande är aktiva inom många områden och som mår psykologiskt sett bra. De är mina förebilder om jag själv blir riktigt gammal.
